Imponerad

I morse var jag helt imponerad av mig själv! Även hundarna men i stort sätt tar jag åt mig äran... I grannhuset över gatan bor en sheltie valp på ungefär 5-6 månader. Underbar lite knodd som vi följt genom fönstret. Ägaren i andra änden har nog inte alla hästar hemma. Nu till min egen stolthet.
Killarna och jag gick ut som vanligt i morse och förundrades att det inte snöade. Vände upp på en av de få gåbara gångvägarna och efter oss kommer sheltien med matte i släptåg. Ok, en bra bit mellan oss och valpen så det var bara att speeda på, trodde jag. Roy blev bajsnödig och satte sig. Där står jag sedan med två hundar som är intresserade av vad för nystan som kommer mot oss i maklig takt, en bajpåse i högsta hugg som jag inte kommer in i och en nygjord bajs. Sheltien kommer närmre och nämre och matte struntar/hör inte att jag ber henne vänta, vilket gjorde att skiten fick vänta och jag går ut i snön för att låta henne passera. Vad händer... JO, NATURLIGT VIS så släpper hon fram hunden och säger "Får de hälsa...eller har du brottom" VAAA!!! Oj då. Jag var mål lös och får sedan fram (en mening som gör mig mäkta impad av mig själv) "Är det inte lite sent att fråga det nu?? Men ok, de kan hälsa" Tanten blir väl lite förskräckt och rycker tag i lilla valpen och rusar iväg. OCH jag var bara så självgod och helt imopnerad att JAG kom på en sådan check liten mening!! Annars brukar jag bli skitsur och Per får ta smällen MEN alltså 1-0 till MIG!!
Killarna då?? Både Roy och Drago uppförde sig exemplariskt och var supersnälla med sheltien det lilla som de hann hälsa.

Nu några bilder från i lördags då Drago åt för mycket snö

Bus, Bus i snön!


Söta Drago


Mitt lilla snömonster!


Jaktinstinkt?